En stickad Kimono

Jag vet inte om ni känner igen det? Jag har varit igång med så många stickprojekt att jag drunknat i dem, och i stället för att avsluta de jag har har jag påbörjat nya, och därför inte kunnat med att uppdatera bloggen med ytterligare en dröm om tröja jag KANSKE, jo säkert, absolut, antagligen, den här gången skulle få färdigt.

Några få av mina projekt...

Så nu har jag tvingat mig själv att slutföra.
Inget nytt garn och inga nya ideér innan de gamla är färdiga (eller skrotade).
Det låter hårt, men vårt vardagsrum håller på att drunkna i olika garnnystan med stickor som sitter fast i dem, och flera av mina projekt till min dotter måste ju bli klara nu, innan hon växer ur dem!

Vilket för mig till min KIMONO. Den startade sitt liv som en stickprov, en träning i att sticka mönster (tre räta, tre aviga i ett rutmönster), och eftersom det snart  är tid för Copenhagen Sakura Festival, en japansk körsbärsblomsfestival som ligger sista helgen i april, så blev jag plötsligt inspirerad att göra en stickad Kimono av den till min dotter.



Tanken med en kimono är ju förstås att den är fyrkantig i formen (med ett brett skärp i midjan), men eftersom den här är gjord till ett barn och ska vara praktiskt så har jag valt att  smala till och sätta muddar längs ut på ärmarna.




Det här är gjord i enklaste möjliga form; Det är ihopsytt istället för rundstickat (utom "skärpet" i ribbstickning), och det är i två färger i billigt akrylgarn. Jag är rätt nöjd med resultatet, förutom att halsliningen är lite för generös, och att jag kunde ha gjort den längre.

Delarna ser ut så här:

Jag har tagit mått utifrån min dotter, med ett garn som är anpassat till 4- 4,5 stickor.
Det betydde i mitt fall ärmar på 41 maskor som jag minskade ned med var tredje i mudden (Räta, räta, sticka ihop, räta, avig, avig, sticka ihop, avig) till 25 maskor. Framstyckena är 48 maskor (3x16) och även här har jag tagit in det i midjan (ribben). Rygg och det långa framstycket är också 48 i längd, och det korta är ungefär hälften (22 maskor), men det är mindre viktigt, eftersom man kan "justera" passformen när man syr ihop det, och pärlestickningen gömmer alla missar...

Det här var ju ett försök att lära samtidigt som jag stickade, och istället för att läsa mig till vad som händer när man börjar ta in och sticka ihop maskor så prövade jag mig fram, med, i min ögon mycket intressant resultat.



Hade jag vetat att det kunde bli så här vackra former hade jag räknat på det så att det blev symetriska former (det är ju nästan en fläta) istället för totalt virrvarr, men det är inget som inte lite brodyr kunde rädda :-)

Så nu är det dags att avsluta M´s getingklänning och hennes tjocka Madickentröja, och SEN, sen kan jag lyxa till det och göra en hatt, till MIG!

Teaser: Kommande blogginlägg: varför man inte ska prova en klänning på en dansande tvååring, iallafall inte om man inte säkrat maskorna först.. Och hur man kan försöka rädda situationen.