Att sticka med barn

Jag är inte den enda som har gjort kopplingen: småbarn och stickning. Och det låter ju så bra i teorin; kläder till den lille, något att ta upp ur väskan när ungen äntligen slocknat efter två timmars speedwalking i parken, och något som håller hjärnan (något så när) fungerande under föräldraledigheten.  Men hur i hela friden får man de två att hänga ihop i praktiken?

När jag började med hela sticke-projektet så var det av två skäl:

1. "Bygga bo"-hormonerna som kommer igång när man får barn ("Oh, vad skulle M vara söt i den tröjan, och nog kan jag sticka en så liten, liten sak..") och

2. för att få en större umgängeskrets.

Sen jag flyttade till Köpenhamn har jag visserligen fått en mängd vänner och bekanta, men de höll sig strikt bland min mans familj och vänner, de var liksom inte "mina". Så när vår dotter föddes 2011 bestämde jag mig att det här var en gudasänd möjlighet att socialisera. Så med en enorm ryggsäck avsedd för tågluffning fylld av blöjor, klädbyten, modersmjölksersättning och lika mycket packning i barnvagnen begav jag mig när tillfälle bjöds ut i Köpenhamn för att möta andra mammor.

Vid ett av dessa tillfällen fick jag en alternativ "mödragrupp" via en vänninna som hade överskott nog att bjuda hem till sig en gång i veckan, och där var det bäbisar och mammor så det stod härliga till.

En liten hake bara. Det var en stickklubb. Och jag som inte rört vid några stickor sedan slöjden i sjätte klass.

De första tio gångerna eller så "hann" jag bara ta upp garnet innan jag skulle gå hem. Jag hoppades att ingen reagerat på att jag inte ens slagit upp garne på pinnarna. Men det finns en gräns för hur länge bedraget kunde pågå. Och nej, att virka, vilket jag kan hjälpligt, det dög inte alls i sällskapet. Så då var det bara att lära sig.

Lilla M gjorde sitt jobb väl för att dölja mammas stickeinkompetens..

Jag började med räta. Upprepade högt varje rörelse för mig själv och svor över hur antalet maskor magiskt växte pinne för pinne. Specielt intressant var detta fenomen när jag försökte sticka i halvmörker vid läggdags samtidigt som jag sjöng Vargasången och försökte att inte explodera av frustration allt eftersom minuterna blev till timmar och stämman allt hesare, men M ståndaktigt höll sig vaken.

Det misshandlade mönstret kommer från norska pickles

I somras hann jag äntligen färdigt med ett projekt: en tröja till M som hon redan växt ur. Alla skavanker gömde jag med lite kreativt broderi, och omgivningen  lovordade pliktskyldigast.

Så fick jag blodad tand på allvar, gav mig på att lära mig avig och ribb-stickning och.. resultatet blev kaos. Jag har halvfärdiga projekt som ligger överallt i lägenheten. En av orsakerna är att jag har en tvååring nu, som inte ger mig många minuters vila, och som helst av allt i världen vill "hjälpa mor". Och det är den problematiken jag nu kämpar med om jag ska kunna komma vidare från enkla rätstickade babytröjor till aningens mer komplicerade försök. Jag är inte helt säker på att det kommer att lyckas, men ni är mer än välkomna att följa mig i mitt försök!